Måste bara dela mina tankar lite.. jag gjorde ett inlägg i går på facebook på min arbetssida, det stod så här:

”Snygga jag!

Det har tagit mig ganska många år och många fula stilar för att gilla mig själv ;) Vid 32.. så har jag lärt mig uppskatta hur jag ser ut.. jag gillart! Jag är inte snygg i allas ögon men i mina är jag det, jag älskar att trots att livet inte varit så himla uppåt jämnt så har jag bibehållit någon slags glöd i mina ögon och jag ler gärna! Skrattrynkorna lär inte bli färre så bara gilla läget och älska dem! ;)

Vi är inte alla modeller men vi är snygga och härliga på våra egna sätt och det finaste är att bara uppskatta den man är just nu! Inte den man vill bli eller varit.. utan i denna stund! You are fabolous! ♥

Krams!” (Länk: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=454074528007213&set=a.318976401517027.73092.120910317990304&type=1&theater)

Och idag när jag vakna var det 134 gilla och jäkla massa goa kommentarer, så mkt fint! Och jag blev så glad för jag vill inte framhålla att jag snygg, det har jag inget behov av egentligen utan det jag vill få fram är att det okej att tycka det, jante är inget att ha, och att leva i nuet och gilla den man är nu, inte när man bantat bort 10 kg eller när man var sådär snygg sommaren 2011, det är NU det gäller, och NU.

Självförtroende är inget självfallet. Det är något man har i sig inget någon annan kan ge dig.
När jag växte upp var jag en rätt udda typ, lång och smal med konstiga hattar och lite konstig överlag (är vi inte alla). Grundskolan var rätt trist, det var inte så många som visste vad man gick igenom hemma som gjorde att man kanske inte betedde sig som man skulle..
Jag hade en kille som i högstadiet kallade mig plankan, helt oskyldigt och han ville nog bara vara fräsig för sina vänner, och jag var en riktig planka. Men jag behövde ingen att tala om det för mig. Vad denna killen inte visste, trots att vi när han inte retades, hade varit min vän och hångelvän, att jag motionerade på kvällar och mornar, jag sprang, och så simmade jag, spelade lite boll och så.. Jag gjorde inte detta för att vara smal utan för att slipa vara hemma. Han kunde inte veta att jag till slut fick sluta motionera för att jag inte utvecklades, och att jag då istället började drälla runt på nattöppna kaffen för att få vara borta från det barn kallar hemma eftersom det inte var ett hem. När vi är små lär vi oss tidigt hur vi skall vara och att vad folk tycker spelar roll. Jag har egentligen inga större men av hans ord, han ville bara vara tuff som sagt och när jag väll slutade träna så kom det ett par fina små tuttar.
Om du är tonåring, så låt ingen annan diktera vad du skall tycka, du utvecklas du är så himla fin som du är, och allt blir snart helt annorlunda, du kommer inte se ut so du ser ut, låta som du låter om några år.. Din personlighet är den du skall utveckla för den finns kvar och utvecklas :).

Nog om skoltid och tonår, jag har i vuxen ålder också kämpat med dåligt självförtroende, har levt med känslan att ingen kan älska en sådan som mig (I know what a klichée!), men det har folk motbevisat rätt kraftigt! Och om något så har jag i vuxen ålder känt mig enormt älskad. Så himla häftigt! Jag känner mig så himla lyckligt lottad som träffat så många människor som vågat krama denna taggiga unga tjej och sagt att dom gillar henne, allt från vänner till pojkvänner och speciellt mina gamla svärmor som kramat och älskat mig massa. Det gör under för en liten taggig varelse.

Riktigt självförtroende har dock kommit med åldern och acceptens att man är bra, jag gillade min insida långt innan jag gillade min utsida. Har försökt vara så snäll jag kan, ibland lyckats ibland misslyckats, försöker göra gott och lever så gott jag kan efter mina principer. Och i många år har jag kunna skryta med att jag är en jäkel på insidan när jag tittat mig i spegeln, men utsidan har alltid varit si och så med, det kan vara större, det mindre, varför har jag den där konstiga mouchen under näsan, och sicken bula jag har på näsan, sitter inte ögonen för tätt?
Nu när jag ser mig i spegeln är jag inte så hård längre, hon som tittar tillbaka, har ett skratt i ögonen oftast, ser ut att fundera på nått bus, hennes näsa ger henne karaktär, fräknarna is to die for (skall ut och odla fler om en stund), kroppen går inte av för hackor där den står i all sin nakenhet.. Den fungerar ju så himla bra!
Hela jag är bra! Jag är ingen victoria-secret modell, inte är jag så värst sugen på att lägga ner dom timmarna dom lägger på motion och inte heller äta det dom gör. Jag tycker det är häftigt att vissa har den disciplinen och orken men jag har det inte.

Det är ingen ide att jaga ideal som inte är realistiska och som gör att du glömmer livet, vid 30 är det rätt svårt att få höfterna att bli så smala som när du 20 (studier visar att dom växer till du 70 så..), du kan inte se ut som Jennifer Aniston bara för att du tar med bilden på henne till frissan.. såvida du inte är hennes dubbelgångar (och tänk då vilka karriärmöjligheter!)..
du är den du är gör det bästa av det, det är gott nog och att bara vara dig själv är så himla härligt! Någon tycker att du är det bästa sedan färg-tv.. någon tycker att du är den roligaste människan i världen att umgås med.. någon ligger vaken på nätterna och har fantasier om er ihop..

Nä ni nu vart jag långranding och trist men behövde skriva av mig..
En sista sak som jag hört som jag tycker är vist.. Var inte rädda för att bli gamla, var rädda för att inte få bli gamla! Livet e för kort för att oroa sig om celluiter och skit.. ta en bit chokladkaka till och njut av livet och så hoppas vi att det blir långt och härligt och alldeles alldeles fabolous!

Krams